Från publiken: En djupkulturell skärgårdsveckoslutsresa

Under våren publicerar vi festivalgästers upplevelser av sista års festival. I dag har vi ett blogginlägg av Jan Hellberg, som tillbringade en lång veckoslut i skärgården. Jan berättar om sin upplevelse i skärgårdens hjärta där han njöt av festivalens enastående stämning. Vilken rolig tillfällighet i den första konserten fick publiken och konstnärerna att skratta tillsammans?

Text: Jan Hellberg, Bilder: Tomi Hardén

Jag kände det som självklart att jag ville besöka den första Aava–Fjärd-festivalen sommaren 2022, för vår dotter var med i medarbetarteamet. Men inte bara därför, jag har i allmänhet en hunger efter musikfestivalupplevelser, gärna av kammarmusiksnitt, och hinner och har råd med betydligt färre än jag vill.

Så ut i Åbolands skärgård! Jag hade varit på alla ställena förut p.g.a. körresor, men det var länge sedan. Jag trivs alltid i skärgården – i Ålands är jag varje år – men jag trivs där särskilt starkt när något speciellt evenemang visar att den inte är enbart natur och enkelt liv utan att vistelse där också, i bästa fall, kan innebära många lager av kulturutbyte.

Skratt, djup mening och en avslappnande atmosfär

Jag hörde festivalens första spelning! Det var pop-up-konsert på färjan från Korpo till Houtskär, ett roligt lyft i en vardaglig situation. Den första hela konserten, festivalens öppning med havet som fond genom salens stora glasfönster, glömmer jag inte. Den blev en kombination av relaxed atmosfär och djup mening i framförandena, mycket och mångsidigt musicerande men också dans. Det blev en extra avslappnad start när den första konsertens första ton, en stäm-ton före stycket skulle börja, var fel ton (!) Klarinettisten, en av festivalens konstnärliga ledare, spelade inte samma ton som pianisten för att hon hade fel klarinett i handen. Skrattet och den lilla extra pausen medan hon hämtade rätt instrument löste allas start-spänningar!

Unga proffs som vill säga någonting

Under de följande dagarna, på flera konsertställen i Korpo, fortsatte allt lika fint. Främst slogs jag gång på gång av hur oerhört bra festivalens ledare hade researchat repertoaren, och tog fram massor av stycken som jag inte hade någon aning om förut, och som talade starkt i fint fungerande framföranden av den lilla men instrumentmässigt mångsidiga musikerkåren. Unga proffs som vill säga någonting (inte bara ge vackra versioner av stycken alla har hört förut!) och säga det på ett lättåtkomligt sätt. Miljöerna och de återkommande tvärkonstnärliga inslagen – förutom dans också bildkonst (t.o.m. live-måleri!) och film – gjorde det ännu chosefriare att tillägna sig allt det fina.

Vi var alltid tillräckligt många på plats, så att varje konsert blev ett meningsfullt utbyte. Det skulle nog ändå ha rymts flera med, så jag hoppas att allt flera, både ortsbor, sommargäster och enkom inresande, hittar till festivalens kommande upplagor.